stucklikeglue

Ibland,

arrangerar hon sig själv. Garnerar sig för att bli extra aptitlig, när han hälsar på henne.

Han kommer alltid sent men hon väntar lydigt på hallgolvet. Sitter på knä med fötterna under sig.

Tvättar morrhåren.

Ofta,

tänker hon på honom och blir varm om kinderna. På hans händer och får svårt att kontrollera sig själv. Trycker en kudde mot skrevet som för att hejda sig något. Eller tänker på sin egen insida. Vener, artärer, tarmar, hjärtklaffar och muskelfästen. Tänker på hur ett näsben krasar under en knuten näve. Tänker på hur galla smakar när man inte kan kräkas mer.

Allt för att inte förlora sansen.

Och

när han går genom dörren rusar hennes puls genom hela kroppen. Hon försvinner in i sovrummet och hör hans steg bakom henne.

Senare,

har han sitt huvud mellan hennes ben. Tänker att hon smakar ambrosia. Tänker att han äter sig in i henne och upp mot hennes bröstkorg. Föreställer sig att han nafsar på lungorna.

Hon spretar med tårna och håller andan. När han sedan tränger in i henne, greppar han lite för hårt runt hennes handleder. Hon tänker att hon kommer att få blåmärken men tänker samtidigt på rymden.

Galaxer och solsystem. En planet för varje stöt. Han spänner kroppen och krossar hennes handleder och

hans säd ligger på hennes mage.

Hon drar runt med fingret i den. Ritar en komet med svans.
Han kliar henne bakom örat och
de spinner i kör tills de somnar.

Namn, ansikte, fingeravrtyck, födelsecerifikat, dna, grundskolebetyg, biblioteksskuld, körkort, falskleg, gymkort, föräldrars godkännande, längd, vikt, omfång, skivsamling, förbrukade tamponger, avlagringar i kaffekoppar, fotavtryck i leran, en obäddad säng, andedräkt.

Allt är tecken på att man existerar.
Men jag vet en som saknar allt ovanstående.

För jag drömde om dig, men du hade längre hår. Fast solbränd som vanligt.
Och först var det natt, och krig. Nästan.
Du jämnade någon med marken och skrek något om heder och respekt. Sedan möttes vi
i en telefonkiosk.

Vi slungades mot dag och helt plötsligt satt jag i en buss. Mitt emellan dig och honom.
Han som är så förrädisk utan att han är medveten om det.
Ni var vänner och det slog mig hur världsvan du blivit. För
han sålde kemikalier till dig (jag låg med benen på ryggstödet och hade huvudet mellan era knän så jag såg utbytet) sedan frågade han om jag ville ha något. Du sa att det väl självklart. Han hade blåa, vita och ljusgula piller (du tog vita som du svalde direkt) men jag var feg och tog en liten påse pulver. Den vanliga sorten.
Sedan anlände vi till ett hus fullt av folk.
Han ville så gärna ta gift med en gång, så vi gjord det. I ett badrum. Med kreditkort och sedlar. Eller, inte du, du bara svalde mer. Han ville ha mig ensam, men jag litar inte på honom längre. Så jag höll mig till din sida.
Din doft känner jag igen och din kind har skrapats mot min förut. Jag ville hålla om dig men allas blickar var så dömande och jag fick nöja mig med att hålla i din vänstra arm.
Jag frågade vad dina piller gjorde för dig. Du svarade "Förtränger allt som inte är just nu" och sedan log du mot mig.
Och alla skavsår jag någonsin haft revs upp av det leendet.
Jag tog mer pulver från baksidan av min hand, du la din egen runt min nacke. Smekte försiktigt.
"Du går så lätt sönder" sa du.
Och just då gjorde jag det. I tusen. Jävla. Bitar.

När jag vaknade var jag illamående och förvirrad.
Allt det här bara för att du en gång korsade en gata.
För att ditt namn är så hårt bundet till övergångsställen för mig.