pourrêveréveillé

För jag drömde om dig, men du hade längre hår. Fast solbränd som vanligt.
Och först var det natt, och krig. Nästan.
Du jämnade någon med marken och skrek något om heder och respekt. Sedan möttes vi
i en telefonkiosk.

Vi slungades mot dag och helt plötsligt satt jag i en buss. Mitt emellan dig och honom.
Han som är så förrädisk utan att han är medveten om det.
Ni var vänner och det slog mig hur världsvan du blivit. För
han sålde kemikalier till dig (jag låg med benen på ryggstödet och hade huvudet mellan era knän så jag såg utbytet) sedan frågade han om jag ville ha något. Du sa att det väl självklart. Han hade blåa, vita och ljusgula piller (du tog vita som du svalde direkt) men jag var feg och tog en liten påse pulver. Den vanliga sorten.
Sedan anlände vi till ett hus fullt av folk.
Han ville så gärna ta gift med en gång, så vi gjord det. I ett badrum. Med kreditkort och sedlar. Eller, inte du, du bara svalde mer. Han ville ha mig ensam, men jag litar inte på honom längre. Så jag höll mig till din sida.
Din doft känner jag igen och din kind har skrapats mot min förut. Jag ville hålla om dig men allas blickar var så dömande och jag fick nöja mig med att hålla i din vänstra arm.
Jag frågade vad dina piller gjorde för dig. Du svarade "Förtränger allt som inte är just nu" och sedan log du mot mig.
Och alla skavsår jag någonsin haft revs upp av det leendet.
Jag tog mer pulver från baksidan av min hand, du la din egen runt min nacke. Smekte försiktigt.
"Du går så lätt sönder" sa du.
Och just då gjorde jag det. I tusen. Jävla. Bitar.

När jag vaknade var jag illamående och förvirrad.
Allt det här bara för att du en gång korsade en gata.
För att ditt namn är så hårt bundet till övergångsställen för mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0