all about mike
Mr. Skinner räddar mig alltid,
från mina stora tankar. För jag väver ut och spinner vidare och glömmer
asfalten, balkongerna, och glassplittret de aldrig sopar upp.
Jag vill inte drömma om dig, vill inte
tänka på hur det skulle kunna vara om du gjorde rätt och
jag ändrade på det som är fel.
Så han plockar ner mig och
säger att det inte finns några ursäkter.
Jag kastade upp skiten i luften
och öppnade munnen.
Så det här är livet jag måste acceptera?
Fine, jag har kängor att krossa illusionerna med nuförtiden.
neverknew
Hans ögon. Så frukansvärt blåa/gröna/alla jävla havsfärger samtidigt. Hans händer. Väldigt varma en höstnatt.
Helt plötsligt var jag någon helt annan i en helt annan tid.
Fast mig själv, i nuet. Uppgraderat till tusen.
Trygghet och premiärnerver.
Nostalgi och brutalt nyuppäckt.
Vaknar förvirrad men ångrar fan inte att man slog upp ögonen.
Kindben och axelkotor.
nonstop
Kupa händerna,
framför din mun och näsa.
Andas.
Igen.
Igen.
Igen.
Igen.
Och igen.
Nu;
LEV!
Lev, sa jag.
Ligg inte där och skaka som om du hade syrebrist.
Ställ dig upp och skaka av dig det.
framför din mun och näsa.
Andas.
Igen.
Igen.
Igen.
Igen.
Och igen.
Nu;
LEV!
Lev, sa jag.
Ligg inte där och skaka som om du hade syrebrist.
Ställ dig upp och skaka av dig det.
throughthelookingglass
Jag drömmer ofta vaken om dygnslånga visiter, timmar i förnekelse, kvällar då man låstades att det var så allt gick till. Och exstasen som kom av att jag alltid förlät hans snedsteg och han låstades att han inte var ambivalent.
Ibland så tror jag att han inte alls var så tömd som han påstod, utan faktiskt hade fungerande hjärtklaffar/kammare.
Att gömma sig hos honom var tillfredsställande på det sättet som det är att riva av en sårskorpa. Det sticker, tar emot, men sedan besegrar behovet smärtan och det var till slut oundvikligt.
Jag gick emot mitt bättre vetande varje gång jag gick upp för den trappan. Och ändå visste jag inget bättre, än honom.
Han som alltid luktade så obeskrivligt mjukt, han som visste exakt vilken nerv han skulle dra i för att locka till sig mig. Han som, i det här perspektivet,
är den enda
det inte kändes som bortkastad tid att
byta vätskor, tankar, cigarettkonversationer med.
Ibland vill jag karva ut det bästa av honom och mata nästa med det.
Oftare vill jag att vi ska tugga på varandra. Men jag vet att det inte är så det går till.
Inte när du har limiterad speltid.
Game. Over.
Ibland så tror jag att han inte alls var så tömd som han påstod, utan faktiskt hade fungerande hjärtklaffar/kammare.
Att gömma sig hos honom var tillfredsställande på det sättet som det är att riva av en sårskorpa. Det sticker, tar emot, men sedan besegrar behovet smärtan och det var till slut oundvikligt.
Jag gick emot mitt bättre vetande varje gång jag gick upp för den trappan. Och ändå visste jag inget bättre, än honom.
Han som alltid luktade så obeskrivligt mjukt, han som visste exakt vilken nerv han skulle dra i för att locka till sig mig. Han som, i det här perspektivet,
är den enda
det inte kändes som bortkastad tid att
byta vätskor, tankar, cigarettkonversationer med.
Ibland vill jag karva ut det bästa av honom och mata nästa med det.
Oftare vill jag att vi ska tugga på varandra. Men jag vet att det inte är så det går till.
Inte när du har limiterad speltid.
Game. Over.
