throughthelookingglass

Jag drömmer ofta vaken om dygnslånga visiter, timmar i förnekelse, kvällar då man låstades att det var så allt gick till. Och exstasen som kom av att jag alltid förlät hans snedsteg och han låstades att han inte var ambivalent.
Ibland så tror jag att han inte alls var så tömd som han påstod, utan faktiskt hade fungerande hjärtklaffar/kammare.
Att gömma sig hos honom var tillfredsställande på det sättet som det är att riva av en sårskorpa. Det sticker, tar emot, men sedan besegrar behovet smärtan och det var till slut oundvikligt.

Jag gick emot mitt bättre vetande varje gång jag gick upp för den trappan. Och ändå visste jag inget bättre, än honom.
Han som alltid luktade så obeskrivligt mjukt, han som visste exakt vilken nerv han skulle dra i för att locka till sig mig. Han som, i det här perspektivet,
är den enda
det inte kändes som bortkastad tid att
byta vätskor, tankar, cigarettkonversationer med.

Ibland vill jag karva ut det bästa av honom och mata nästa med det.

Oftare vill jag att vi ska tugga på varandra. Men jag vet att det inte är så det går till.
Inte när du har limiterad speltid.
Game. Over.

Kommentarer
Postat av: löv

prickenöveri!

2008-10-07 @ 00:12:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0