stucklikeglue

Mer förmiddag än morgon. Fast med fördragna fönster är det svårt att avgöra vad. Det är ändå vilket som när man låstas att man sover och kroppen bredvid behöver inte ljuga för sig själv ens.
Kanske är det alldeles för lätt att hänga sig fast vid sånt som var alldeles för länge sen och kanske varade lite för länge. Fast inte om ena parten får hålla med den andra, för båda slogs på samma sida.
Hur som helst så vet jag att varken klockor, musik eller timida utbrott av stora känslor kan ändra på något jag själv konstruerat. 
Fabricerat, som sötningsmedel eller vackra flickor och även om allt var bra då så är det dags för mig att gå tills jag har fått det ur mitt system. För tydligen hjälpte inte mina avvänjingstaktiker såsom jag lurade mig själv i ett år fram till idag.

Jag ska trampa asfalt tills du inte förföljer mig längre. Även om jag så ska bryta skenbenen på kuppen.

Jag kan bli kär i människor som inte ens finns och kan älska någon jag knappt pratat med. Jag längtar egentligen inte efter någon relation så mycket som att baka mandelflarn med öppet köksfönster en marsdag samtidigt som jag tänker på en man med breda skuldror och känner mig som Den Heliga Madonnan.