stucklikeglue

Jag avlider lite,
sakta
och av datornacke.

Jag har för mycket i min ryggsäck för att kunna göra en 180, det skulle få mig att ramla baklänges och landa på dimmiga minnen jag desperat försöker bevara. Mina cirklar är brokiga och mixade men aldrig utspädda. Åtthörningar som blivit filade i kanten, men diamanter liktväl. På klackar som kanske behöver bytas ut, men som tar mig högre än någon rulltrappa någonsin lyckats, har jag klättrat horisontellt på varenda jävla trottoar du kan tänka dig i den här stan. Vallbybron, ingen match. Blåsbos backar, vi klipper dem på tre steg. Skallberget? I'm on top of it. Fast Bangatan känns som ett maratonlopp ibland och i centrum händer det att du hittar mig bakom ryggen på någon annan. Mest för att slippa se för många i ögonen när jag inte känner mina egna gränser.
Men tycker ni inte att luften är full av glitter när vi textar varandra halv fem en lördageftermiddag?
Vissa tog turer ut i Europa, andra backpackade sig halvvägs runt jorden och några slår sig ihop med fiendelägret och köper soffor och mikrovågsugnar. Jag älskar er ändå. Bara ni kommer tillbaka.
Kumpaner i huvudstaden utökar reviret och det är kanske huvudsaken.
Jag har för mycket i min ryggsäck för att kunna ha den i knät, så jag lägger den i bakluckan och låter någon annan köra. Oavsett väderstreck eller sovarrangemang; marken jag står på är vår och det är bara att prata högre för de vet att de älskar att höra på.