stucklikeglue

Det är något jag inte berättat för dig. Det finns en utväxt på min personliget, en förgrening om du så vill, och den kastar en skugga över mitt leende. Den avtecknar sig tydligast mot tegelväggar i eftermiddagssolen men jag själv känner den hela tiden. Som ett skoskav.
Den får mina huggtänder att kännas spetsigare och min överläpp att rycka. Jag vill bli våldsam mot människor jag aldrig träffat; vill sticka hål på deras hud och slita senor från deras ben.
I människovärlden får man dock inte bete sig så.
Mitt djur får nöja sig med att stirra på datorskärmen och klippa pappersark till små små bitar.

Jag går sönder under dig,
men när du är så nära är det åtminstone något som håller mig samman.
Vad ska jag göra med den här bubblan i halsen och min säng som är så mycket mindre än din hela veckan?

När du lägger ditt huvud på kudden går min richterskala i taket. Mina byggstenar rubbas totalt och runt omkring mig ser jag hur väggarna rämnar. Dina andetag krossar mina trumhinnor och en doft som är både våldsam och mjuk på en gång fyller mina lungor och nästlar sig kring min tunga.
Jag kan inte låta bli att försöka smaka på hela dig samtidigt och när du är tillräckligt nära hör jag hur det rinner, nej, forsar fram genom dina vener. Det lyser upp dina ögon och jag måste ha det. Som honung, kladdigt och sött. Jag pressar mina läppar mot din hud och det rusar rakt upp i min hjärna.
Mellan vågbrus och elektriska impulser känner jag din hand mot min midja. Jag ser att din mun formar ord om mig och skulle solljuset ta sig in här nu så skulle alla mina sinnen slås ut.
Du river av mina skal lika lätt som jag river sidor ur tidningar och det gör så underbart ont när du rör vid det som är bara jag och inget annat.

Det här har genomsyrat allt jag tuggar på och när det sipprar ut från mina mungipor är jag säkert dum som försöker torka bort det. Nu droppar det från mina fingrar och jag kan inte riktigt säga vad det är gjort av men jag vet att jag vill vältra mig i det och leva av det.

Din ryggtavla är det enda konstverket jag behöver, och himlakroppar är ingenting jämfört med dig. Jag har valt bort att spendera mina nätter med att räkna kometer för att istället få känna hur du växer i mig.
Varje gång du rör vid någon fastnar några av dina minsta beståndsdelar vid den andra personens hud. Sådan energi kan aldrig förstöras, så du förstår väl att vi är delar av varandra nu?

Jag hör dig säga att det inte är någon bra idé att slå i spikar med bara händerna. Ändå försöker jag förgäves trycka dem längre in. Jag kommer inte att bli nöjd förrän mönstret är komplett.
Någonstans i Afrika finns ett folk som kan hoppa över en meter upp i luften jämfota. Nergrävd under ett täckte på Skallberget finns en flicka som knappt kan gå till bussen utan att göra snedsteg.
Jag har tretusen drömmar men bara femtonhundra möjligheter. Det kan få vem som helst att vilja trycka på fast forward då och då.