stucklikeglue

Det är sant som de sjunger att det aldrig räcker till. Man gräver och gräver tills solen är helt skymd av vägdamm och ändå pausförandetag står du där med inget annat än ditt eget saliv på kinden och en mani lysandes i ögonen. Tro mig, jag har provat att skrika ut allt till vem som helst som orkat lyssna. Jag har hållit så hårt i broräcken att jag trodde att mina knogar skulle bryta ut genom huden. Inget av den skiten fungerar.
Du bär alltid dina synder på utsidan. Alla du sårat går på led efter dig och viskar till varandra om hur du trampar snett med högerfoten. Den enda vägen till totalt lugn är att slänga i handbromsen nästa gång du lägger dig ned.
Fast inte ens då kommer du undan, för din jävla materia har spridit sig halvvägs runt jorden. Ditt dna finns på hans fucking läppar i resten av hans liv också.
Och hur ska du lösa just det problemet?

Regnet slog hårdare än någonsin på mig förra året. Min telefon var så tyst att det väckte mig fyra gånger varje natt.