stucklikeglue

När du lägger ditt huvud på kudden går min richterskala i taket. Mina byggstenar rubbas totalt och runt omkring mig ser jag hur väggarna rämnar. Dina andetag krossar mina trumhinnor och en doft som är både våldsam och mjuk på en gång fyller mina lungor och nästlar sig kring min tunga.
Jag kan inte låta bli att försöka smaka på hela dig samtidigt och när du är tillräckligt nära hör jag hur det rinner, nej, forsar fram genom dina vener. Det lyser upp dina ögon och jag måste ha det. Som honung, kladdigt och sött. Jag pressar mina läppar mot din hud och det rusar rakt upp i min hjärna.
Mellan vågbrus och elektriska impulser känner jag din hand mot min midja. Jag ser att din mun formar ord om mig och skulle solljuset ta sig in här nu så skulle alla mina sinnen slås ut.
Du river av mina skal lika lätt som jag river sidor ur tidningar och det gör så underbart ont när du rör vid det som är bara jag och inget annat.

Det här har genomsyrat allt jag tuggar på och när det sipprar ut från mina mungipor är jag säkert dum som försöker torka bort det. Nu droppar det från mina fingrar och jag kan inte riktigt säga vad det är gjort av men jag vet att jag vill vältra mig i det och leva av det.

Din ryggtavla är det enda konstverket jag behöver, och himlakroppar är ingenting jämfört med dig. Jag har valt bort att spendera mina nätter med att räkna kometer för att istället få känna hur du växer i mig.
Varje gång du rör vid någon fastnar några av dina minsta beståndsdelar vid den andra personens hud. Sådan energi kan aldrig förstöras, så du förstår väl att vi är delar av varandra nu?