Whack a mole
ltd.
nästannatt
Dina andetag hörs in i vardagsrummet och jag förstår att alla desperata låtar inte alls tar till i överkant. Jag är blå ikväll. Jag slickade smeten från vispen när jag gjorde chokladkaka och ändå är jag blå ikväll.
eat, pray, love
Precis som att varmkorv gör mig illamående men mätt samtidigt.
Hur kan jag jämföra oss med charkprodukter?
Du är ju min eviga fräschör.
he's a masterpiece
Han har en blå tröja och en hatt på huvudet (kliar sig lite mer i nacken).
Hans käklinje säger mer nu än när han tilltalar mig. Jag har inget att tillägga när det gäller det här konstverket.
Halvmåne i dagsljus utanför fönstret.
Tror att den kan konkurrera ut; jag har sett vackert illustreras mitt framför ögonen på mig, ingen måne har något att hämta här.
zon 434
Ka-Smack säger det varje gång jag cyklar nedför en trottoarkant. Det gör ont i min svanskota för sadelns dämpning är inte vad den en gång varit. Imorse var det bara nitton grader ute och den kändes skönt med gåshud på bara armar; jag tog kortärmat med flit. Varför längtar jag efter en enda frostnatt? Kanske för att jag badade i min egen svettattack inatt, och tänkte på alla missförstånd sommaren faktiskt skapar.
fruitloops
Jag skjuter alltid upp sådant till tjugo minuter innan avgång och sedan präglas hela dagen av en lapp som kliar i nacken.
Om du drar igång den där trummaskinen så har vi något att gå efter, och håll inte i mig när jag dansar. Du kan få en hand i ögat eller missa bussen. Jag har ingen riktig plats att vara fri på längre.
De renoverar och gör bostadsrätt av allt jag tycker om.
Jag skulle gärna stanna och prata med vem som helst, men som vanligt så spelar de en melodi för mycket för att jag ska kunna komma ihåg mitt modersmål.
Mina ord förtvinar. Älskling du stjäl min poesi.
Där jag tidigare hade plats för feltolkade minnen och historier om cykelturer finns bara en längtan efter att få stanna kvar nära honom när klockan ringer halv sju på morgonen. Sträcka ut natten så att den är fyrtioåtta timmar lång och bara andas in oss.
seasons
Jag har svårt att svälja för den här klumpen av längtan, rastlöshet och smågodis i halsen.
Portobello Road skulle säkert rensa min luftvägar.
bild
sverigetrotters pt.2
Men tycker ni inte att luften är full av glitter när vi textar varandra halv fem en lördageftermiddag?
Vissa tog turer ut i Europa, andra backpackade sig halvvägs runt jorden och några slår sig ihop med fiendelägret och köper soffor och mikrovågsugnar. Jag älskar er ändå. Bara ni kommer tillbaka.
Kumpaner i huvudstaden utökar reviret och det är kanske huvudsaken.
Jag har för mycket i min ryggsäck för att kunna ha den i knät, så jag lägger den i bakluckan och låter någon annan köra. Oavsett väderstreck eller sovarrangemang; marken jag står på är vår och det är bara att prata högre för de vet att de älskar att höra på.
chant you down
Jag försvinner i bilder från ett par månader tillbaka. När jag bara klev i skorna utan att först sätta på mig strumpor. När jag bara drog fingrarna genom håret på morgonen, hoppade på cykeln och åkte dit alla andra var.
Eftermiddagar när hans trumslag inte kändes malplacerade i mina hörlurar. Måste musik vara så säsongsbetonad?
När vi fick dagarna att vibrera och nätterna att gunga. Vänner och kumpaner, kommer ni ihåg bryggorna, vägkanterna, cykelbanorna, balkongerna och kravallstaketen? Vem placerade det här mörkret i mina hörn?
Jag tänder värmeljus överallt men de får mig inte att kisa, stampar jag på asfalten nu så är det för att få bort leran från kängorna.
-core
din bröstkorg mot min rygg.
Min hjärna har stängt av.
Jag får gå tillbaka till Seinfeld-repriser och vinägerchips i några dagar.
Kanske kan jag då bli anständig igen.
calenderboys
September tillhör inte han med starka armar som försvann. Inte heller den godhjärtade med världens mest ärliga bruna ögon. September är inte någon av dem som aldrig såg mig, som aldrig ville se.
September har axellångt hår, konstnärshänder och dunmjuka läppar. September säger alltid vad han tycker men aldrig vad han tänker. Cykelturer till hans gata, mötas vid busshållplatsen i mörkret, min gröna jacka och jag hade alltid höga skor då. September är thai-mat och rödvin. Mina finaste trosor och hångel i badrummet precis när man borstat tänderna. Snuskiga sms och längtan på eftermiddagarna.
Vackra saker som är, sedan länge, borta. Jag vänder ögonen inåt och ler.
ochjag
Anna.annA
Hur jag än vänder och vrider mig själv ligger tyngdpunkten centrerad och får mig att landa på exakt samma sätt. Varje gång. Får jag inte skrapa det sista ur botten, sörpla ur glaset eller långsamt smaka på alla hans fingertoppar finns det ingen poäng i att ens hugga in.
Det är så jag alltid varit. Det är vad som väntar dig när jag väcker dig för tidigt (som jag alltid gör) och sticker dig med naglarna mellan revbenen för att du vill somna om. Jag vet att du kommer vilja somna om. Ingen normal människa går upp halv åtta på en lördag. Fast även om det låter skrämmande nu i förväg, att jag kommer att tömma dig på allt du är värd, så kanske det tröstar att jag alltid gör så.
Anna.annA
Jag kan aldrig vara på något annat sätt.
stripes
Revebenen krossade av tigerklor.
Innanför dem svallar allt jag ångrar över, och att hålla tillbaka det är nästan lika svårt som att lägga korten på bordet. Inse att jag sagt för lite och avslöjat mer än jag borde.
Han kommunicerar inte som jag. Knappt alls.
Utom på natten när hans sinnesklåda håller honom vaken och min får mig att vifta på svansen.
Som om jag vore kär. Som OM!
Jag kan inte ens se klart.
Hjärtat slår tveksamt. Splittrat.
Händerna söker hans. Blicken söker golvet
och tungan förblir amputerad.
Ögonblick på repeat.
Hela jag mjuk av känslor.
Revbenen krossade av sneakers.
throughthelookingglass
Ibland så tror jag att han inte alls var så tömd som han påstod, utan faktiskt hade fungerande hjärtklaffar/kammare.
Att gömma sig hos honom var tillfredsställande på det sättet som det är att riva av en sårskorpa. Det sticker, tar emot, men sedan besegrar behovet smärtan och det var till slut oundvikligt.
Jag gick emot mitt bättre vetande varje gång jag gick upp för den trappan. Och ändå visste jag inget bättre, än honom.
Han som alltid luktade så obeskrivligt mjukt, han som visste exakt vilken nerv han skulle dra i för att locka till sig mig. Han som, i det här perspektivet,
är den enda
det inte kändes som bortkastad tid att
byta vätskor, tankar, cigarettkonversationer med.
Ibland vill jag karva ut det bästa av honom och mata nästa med det.
Oftare vill jag att vi ska tugga på varandra. Men jag vet att det inte är så det går till.
Inte när du har limiterad speltid.
Game. Over.
pourrêveréveillé
För jag drömde om dig, men du hade längre hår. Fast solbränd som vanligt.
Och först var det natt, och krig. Nästan.
Du jämnade någon med marken och skrek något om heder och respekt. Sedan möttes vi
i en telefonkiosk.
Vi slungades mot dag och helt plötsligt satt jag i en buss. Mitt emellan dig och honom.
Han som är så förrädisk utan att han är medveten om det.
Ni var vänner och det slog mig hur världsvan du blivit. För
han sålde kemikalier till dig (jag låg med benen på ryggstödet och hade huvudet mellan era knän så jag såg utbytet) sedan frågade han om jag ville ha något. Du sa att det väl självklart. Han hade blåa, vita och ljusgula piller (du tog vita som du svalde direkt) men jag var feg och tog en liten påse pulver. Den vanliga sorten.
Sedan anlände vi till ett hus fullt av folk.
Han ville så gärna ta gift med en gång, så vi gjord det. I ett badrum. Med kreditkort och sedlar. Eller, inte du, du bara svalde mer. Han ville ha mig ensam, men jag litar inte på honom längre. Så jag höll mig till din sida.
Din doft känner jag igen och din kind har skrapats mot min förut. Jag ville hålla om dig men allas blickar var så dömande och jag fick nöja mig med att hålla i din vänstra arm.
Jag frågade vad dina piller gjorde för dig. Du svarade "Förtränger allt som inte är just nu" och sedan log du mot mig.
Och alla skavsår jag någonsin haft revs upp av det leendet.
Jag tog mer pulver från baksidan av min hand, du la din egen runt min nacke. Smekte försiktigt.
"Du går så lätt sönder" sa du.
Och just då gjorde jag det. I tusen. Jävla. Bitar.
När jag vaknade var jag illamående och förvirrad.
Allt det här bara för att du en gång korsade en gata.
För att ditt namn är så hårt bundet till övergångsställen för mig.
