stucklikeglue

Jag vill bara bränna upp de här invärtes listorna med påtryckningar utifrån.
Mest av allt vill jag radera all sorts samhörighet och vara ett fristående kapitel.
Ingen bakgrund, inget arv. Inga skuldkänslor och inga aggressioner.
Bara tystnad, lugn och ro.
Jag vill inte höra gener jag hatar skrika från botten av mitt dna. Om jag har någons näsa krossar jag den hellre.
Förmodligen måste jag fysiskt fräta sönder mig för att faktiskt vara just ansiktslös.
Och det är inget jag har lust med.
Jag försöker rymma, men de hittar mig alltid. Det är den här stämpeln jag aldrig lyckas tvätta bort som avslöjar mig.

Jag önskar att det fanns ett forum för mina nojor så att jag slapp ge uttryck för dem genom att hälla ut maten i diskhon. Jag ser tvålbubblor på allt jag ska äta. Vill inte förgiftas eller tappa smaksinne.
Sätter på musik, byter ut egna tankar mot andras och förstår precis deras synsätt men kan inte få ner mina. Man kan rulla vidare i samma smutsiga lakan i flera veckor innan man känner stanken av ensamhet. Det spelar ingen roll hur många du släpar hem under influenser av gifter du så frivilligt sväljer,
det är fortfarande bara din tandborste i den där muggen. Min mjölk var sur så jag hällde ut den och tänkte på alla näringsämnen jag gick miste om. Byt ut ordet 'mjölk' mot galla och 'näringsämnen' mot kärlekar.

Honey jag behöver din hårdhet.
Behöver dina händer runt min midja.
Behöver dina axlar som pressar ned mot mina och naglar fast mig mot glasdörren sådär igen.

Det är en sysslolös förmiddag och man kan inte låta bli att minnas den sjuttonde maj tjugohundraåtta när du kysste mig in public för första gången och folk jag känner såg oss på bussen på väg hem till dig.

Det tuggar sig fast i min hjärna. Snart har det slagit ut balanssystemet, talförmågan och närtidsminnet. Att tänka på andra kittlar inte ens längre.
Att tänka på dig känns som att få sina knäskålar krossade och få head av Mick Jagger 1969. Samtidigt.

Mer förmiddag än morgon. Fast med fördragna fönster är det svårt att avgöra vad. Det är ändå vilket som när man låstas att man sover och kroppen bredvid behöver inte ljuga för sig själv ens.
Kanske är det alldeles för lätt att hänga sig fast vid sånt som var alldeles för länge sen och kanske varade lite för länge. Fast inte om ena parten får hålla med den andra, för båda slogs på samma sida.
Hur som helst så vet jag att varken klockor, musik eller timida utbrott av stora känslor kan ändra på något jag själv konstruerat. 
Fabricerat, som sötningsmedel eller vackra flickor och även om allt var bra då så är det dags för mig att gå tills jag har fått det ur mitt system. För tydligen hjälpte inte mina avvänjingstaktiker såsom jag lurade mig själv i ett år fram till idag.

Jag ska trampa asfalt tills du inte förföljer mig längre. Även om jag så ska bryta skenbenen på kuppen.

Namn, ansikte, fingeravrtyck, födelsecerifikat, dna, grundskolebetyg, biblioteksskuld, körkort, falskleg, gymkort, föräldrars godkännande, längd, vikt, omfång, skivsamling, förbrukade tamponger, avlagringar i kaffekoppar, fotavtryck i leran, en obäddad säng, andedräkt.

Allt är tecken på att man existerar.
Men jag vet en som saknar allt ovanstående.